Pubar har besökts, Dublin har turistats, fotokurs påbörjats, vänner har hittats.

Självklart har även barn passats, tvätt tvättats och lunchmackor fixats.

Och det är nog där i jobbet som den största prövningen har varit. Inte för att sysslorna är speciellt svåra eller krävande. Tvätta, stryka, bädda har jag inga problem med. Inte heller hjälpa med läxor, hålla sällskap och natta barn. Men när barnen i fråga inte har en aning om vad respekt, känslor och värme är då börjar det bli svårt. När nästintill det enda som hörs är ett ständigt neggande på varandra. När dom blir sårade men inte vågar visa det. Och när föräldrarna inte är någonstans i närheten. Då börjar jag tyckte det är lite småjobbigt.

För så vitt jag vet är jag inte anställd som förälder, även om det är det pojkarna skulle behöva. Någon som väljer att vara med sina barn över en utekväll med kompisarna, en promenad, en fikastund med en vän – ja jag kan fortsätta i evigheter med att rabbla saker som kommer i första hand. Så vitt jag vet är jag bara en 19-årig tjej anställd som au-pair och tyvärr kan jag inte vara mycket mer än just det.

I 10 månader kommer jag vara här och jag kommer göra mitt bästa för att vara någon sorts vuxen för pojkarna men desto viktigare tänker jag ta vara på min lediga tid. Göra utflykter, se landet, gå ut – ha roligt! För det var därför jag kom över hit. För att få se något annat och få möta nya människor. Så det är det jag tänker göra de återstående 9 månaderna!

Fast egentligen har jag redan börjat med det. Att träffa människor, se landet och ha roligt alltså! Och efter att ha spenderat kvällen igår med 5 spanska vänner med bristande engelskakunskaper finns det viss chans att jag kommer förstå spanska snart - för jag tror att om jag bara lyssnar tillräckligt noga så kommer det nog gå att förstå... Tills jag verkligen fattar vad de säger har jag dock min utmärkta översättare A till min hjälp.