Ingen hör hemma här mer än du.
"-Du kanske inte gav honom tillräckligt många tungkyssar.
-Jag lovar att det inte var det.
-Tala om hur många gånger om dagen ni kysste varandra så ska jag säga om det räcker.
-Fyrahundra.
-Det räcker inte."
Miranda July
Mitten.
Kommer ni ihåg 'Början' ? Här kommer mitten...
-
"När jag närmar mig det stora stenhuset i den kalla vinternatten slår det mig plötsligt att jag i min hets att ta mig därifrån hade sprungit ifrån jackan där nycklarna låg.
Återigen börjar tårarna rinna nerför mitt redan svartrandiga ansikte och den sista orken rinner tillsammans med tårarna ner på den vitklädda marken.
- Om jag ändå inte kan få vara lycklig kan du väl för fan komma ner och hämta mig också! Skriker jag förbannat upp mot stjärnorna. Upp till den där jävla guden om han nu fanns. Upp till Mia.
- Varför kan jag inte bara få försvinna..? Styrkan ilskan gett mig för ett ögonblick är över fortare än den kommit och rösten håller inte riktigt hela vägen ut.
Benen ger vika nu och plötsligt ligger jag gråtandes, ledsen och förbannad på den snöiga gårdsplanen. Stjärnorna lyser irriterande stilla och självklara ovanför. Snön ger en kylande och lugnande känsla. Lite som en kall kram.
En dödens kram?
Kanske om jag bara ligger här stilla, stilla. Kanske kommer kylan långsamt tränga in och frysa all smärta då? Kanske om jag bara blundar och lyssnar till tystnaden så blir allt bra igen?
Här med snön som omfamnar mig kan ingenting hända. Här står tiden stilla.
***
Avlägset hör jag ljudet av en dörr som öppnas. Steg på bron som alltid knakar lite mer än den borde och någon som skyndar fram i vinternatten.
En hand som drar upp mig ur snökramen. Upp tillräckligt ur mörkret för att jag med hans stöd ska orka stappla mig in i huset. Han hjälper mig ner på köksoffan, lägger en filt över mina axlar och ställer sig sedan för att göra te.
Ingen av oss säger ett ord.
Jag huttrar lite men mest känner jag mig bara tom. Tårarna har torkat ut, eller kanske frusit fast bakom ögonen och det känns som om kroppen värker av tomheten efter alla känslor. Ett tyst, ont, eko på insidan.
I huvudet flyger tankarna helvilt. Jag vill, orkar och kan inte ordna upp och tänka en tanke hela vägen till slutet. Kanske törs jag inte.
Jag kramar knäna och följer den ihopkrymta ryggens rörelser med blicken.
- Förlåt.
Som svar får jag forsatt tysthet medan han dukar fram kopparna med det rykande varma teet, skorpor och marmeladen han har lärt sig att jag gillar. När han tillslut sätter sig på den rödspräckliga pinnstolen mittemot mig ger han mig en fundersam blick med trötta, sorgsna ögon innan han ställer frågan jag visste tillslut skulle komma;
- Vad hände egentligen med Mia?"
upphittad.
"When I was five years old, my mother told me that happiness was the key to life.
When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up.
I wrote down 'Happy'
They told me I didn't understand the assignment,
I told them they didn't understand life."
bakdag.
Dom tycker om varandra. Litegrann.
Vi åkte och tittade på havet. Det var fint.
-
Höga kusten <3
Ledig med bildredigering och sortering på schemat imorgon, då kanske det dyker upp mer från helgen.
S.
Hon hade brunt tjockt hår och mörka ögon.
Alltid leende. Alltid glad.
Aldrig rädd för att ge en komplimang,
eller ställa en fråga.
*
Vi städade kanten av en motorväg,
var skitiga och trötta.
Hon plockade fram brownies och bjöd.
Brown bjöd på brownies.
*
Sjätte timmen satt hon framför mig,
varje dag - fem dagar i veckan,
jag kunde se håret dansa när hon skrattade.
*
Vi åkte bussen,
skrattade och pratade;
Skillnader, likheter, drömmar och mål.
Ett kort togs.
Men kameran gick sönder och bilden försvann.
*
Sen plötsligt var hon borta.
De sa;
Hon kommer aldrig tillbaka.
Jag svarade;
jag kommer aldrig att förstå.
***
"Det finns så många väger man gärna skulle gå
så många filifjonkor man borde hälsa på.
Det finns så många saker man inte kan förstå,
att somliga är stora & somliga små,
att somt är svart & somt är vitt,
& skillnaden på ditt & mitt
på dur & moll,
på troll & troll
på ja & nej.
Jag är ett mumintroll som tror att världen kanske
är för stor för mig"
-
Tove Jansson
Ge mig nånting o tro på när ljuset är släckt
Fredrik - Säkert!
-
Packar väskorna och lämnar den snart grönskande staden,
för en stuga på landet, vid havet.
Byter 50 mot 30 och skålar,
säger Grattis.
Åker bil genom skogarna, försöker hitta svaret
på gåtan.
Men det blir nog mest bara som en annan helg.
En trevlig stund, men inga svar.
Ingen ny början,
bara fortsättning på det gamla
det invanda
det trygga.
valpsjuk
Nej.
Jag har inte trillat av jordens kant och tappat bort migsjälv.
Nej.
Jag har överlevt ett 50 års kalas,
som blev väldigt lyckat,
jobbat lite
och nu senast;
tittat och pratat lite med grannens nya tillskott.
En liten fyrbent svarting med bruna tantecken,
8,5 vecka gammal och farligt söt!
Behöver jag avslöja att jag sen jag kom hem suttit vid datorn
och tittat/suktat efter valpar....?
