Mitten.
Kommer ni ihåg 'Början' ? Här kommer mitten...
-
"När jag närmar mig det stora stenhuset i den kalla vinternatten slår det mig plötsligt att jag i min hets att ta mig därifrån hade sprungit ifrån jackan där nycklarna låg.
Återigen börjar tårarna rinna nerför mitt redan svartrandiga ansikte och den sista orken rinner tillsammans med tårarna ner på den vitklädda marken.
- Om jag ändå inte kan få vara lycklig kan du väl för fan komma ner och hämta mig också! Skriker jag förbannat upp mot stjärnorna. Upp till den där jävla guden om han nu fanns. Upp till Mia.
- Varför kan jag inte bara få försvinna..? Styrkan ilskan gett mig för ett ögonblick är över fortare än den kommit och rösten håller inte riktigt hela vägen ut.
Benen ger vika nu och plötsligt ligger jag gråtandes, ledsen och förbannad på den snöiga gårdsplanen. Stjärnorna lyser irriterande stilla och självklara ovanför. Snön ger en kylande och lugnande känsla. Lite som en kall kram.
En dödens kram?
Kanske om jag bara ligger här stilla, stilla. Kanske kommer kylan långsamt tränga in och frysa all smärta då? Kanske om jag bara blundar och lyssnar till tystnaden så blir allt bra igen?
Här med snön som omfamnar mig kan ingenting hända. Här står tiden stilla.
***
Avlägset hör jag ljudet av en dörr som öppnas. Steg på bron som alltid knakar lite mer än den borde och någon som skyndar fram i vinternatten.
En hand som drar upp mig ur snökramen. Upp tillräckligt ur mörkret för att jag med hans stöd ska orka stappla mig in i huset. Han hjälper mig ner på köksoffan, lägger en filt över mina axlar och ställer sig sedan för att göra te.
Ingen av oss säger ett ord.
Jag huttrar lite men mest känner jag mig bara tom. Tårarna har torkat ut, eller kanske frusit fast bakom ögonen och det känns som om kroppen värker av tomheten efter alla känslor. Ett tyst, ont, eko på insidan.
I huvudet flyger tankarna helvilt. Jag vill, orkar och kan inte ordna upp och tänka en tanke hela vägen till slutet. Kanske törs jag inte.
Jag kramar knäna och följer den ihopkrymta ryggens rörelser med blicken.
- Förlåt.
Som svar får jag forsatt tysthet medan han dukar fram kopparna med det rykande varma teet, skorpor och marmeladen han har lärt sig att jag gillar. När han tillslut sätter sig på den rödspräckliga pinnstolen mittemot mig ger han mig en fundersam blick med trötta, sorgsna ögon innan han ställer frågan jag visste tillslut skulle komma;
- Vad hände egentligen med Mia?"
