Ibland får jag till det
Sitter och läser i min anteckningsbok i väntan på att pappa ska komma hem och jag kan sticka ut och springa utan att behöva lämna sorken själv igen, vet att det är löjligt men gillar inte att lämna honom när jag egentligen inte behöver. Han ser ju så bedrövligt på en.
I vilket fall som helst tänkte jag bjuda på en bit ur något jag skrev i april och som verkligen får mig att komma ihåg varför jag verkligen älskar mörkret, vintern och hösten!
'...Arctura skiner stark och grön,
på Frösön blänker ett stadssken och
på himlen skymtar måne och stjärnor fram
mellan flyktiga moln.
Det är som ett ljusspel och vinden håller tonen;
vackert, tryggt och hoppfullt...'
~
100 års kalaset i lördags var hur som haver i varje fall väldigt trevligt, hade rätt i att jag valde en bra +en person och tror att hon hade roligt också även fast hon fick ge mig några välbehövliga kramar och tröstande ord strax innan midnatt någongång då en veckas tunga tankar släpptes loss efter lite alkohol och fel samtalsämne. Betyder mycket att veta att du finns där, hoppas du vet det! Men över till något roligare. Kvällen bjöd på god mat, dans, skoterkörning runt huset, prat, tipspromenad och marshmallows fulla munnen bland annat. Trevliga människor och ja en lyckad kväll helt enkelt.
Söndagen bjöd på 'Into the Wild' och fotoprommis i skogen där sorken och jag fick posa (eller jag fick försöka få sorken att stå rätt osv). Sen när I åkt med sin mor somnade förstårs lilla jag om och sov bort resten utav dagen, inte så konstigt att jag fick svårt att sova senare kanske..
Nu kom pappsen och jag ska springa så det så! En bild först bara;
öronen, öronen, öronen... Foto: Ingela Person
Kommentarer
Ingela
Klart jag är här! Var skulle jag annars hålla hus?
jana
vad bra attdu tyckte om festen!!
